Dagvatten i avloppssystemet

dagvatten blogg

Vi går vidare i Kent Alms bloggserie för VA. Den här gången handlar det om problemet med dagvatten i avloppssystemet. Som vanligt är diskussioner i kommentarsfältet hjärtligt välkomna!

Olika tankar om systemuppbyggnaden
När man började bygga avloppsledningar i våra städer var man i första hand ute efter att bli av med spillvattnet. I stället för att låta detta rinna iväg via öppna rännstenar byggde man kulvertar som då också fick ta hand om dagvatten från gator och hustak. Från början leddes avloppsvattnet direkt ut i närmaste vattendrag, utan någon som helst rening. Ganska snart började man dock bygga enkla reningsanläggningar vid utloppen för att avskilja grövre föroreningar och slam.

Efterhand som kraven på reningsanläggningarna ökade blev det uppenbart att man måste tänka om. Det går inte att få fram reningsanläggningar som fungerar när flödet plötsligt mångdubblas i samband med regn. Man måste alltså undvika att avleda regnvattnet via spillvattenledningarna. Detta har vi sedan arbetat intensivt med genom att anlägga särskilda dagvattenledningar och genom att ta hand om dagvattnet lokalt.

Principer för dimensionering av dagvattenledningar
Vid häftiga regn vill man så fort som möjligt få bort vattnet från gator, gårdsplaner och hustak. Intag till dagvattenledningar ordnas i lågpunkter. Så länge intagen inte har blivit igensatta (av löv, sand, slam etc.) blir det inte dessa som är begränsande. I stället blir det själva ledningarna som kan strypa flödet. 

Av tradition har man dimensionerat dagvattenförande ledningar för största regn med viss varaktighet och viss återkomsttid. Man baserar då detta på regnstatistik. Våra största kommuner hade redan i mitten av förra seklet skapat formler och nomogram för detta (”Stockholmsformeln” och ”Göteborgsformeln”). Numera sköts statistiken av SMHI, som också utvecklat det hela.

Vad innebär det då om man t ex dimensionerar dagvattenledningsnätet för regn med en återkomsttid av 5 år? Det låter ju gott och väl. Men i praktiken kan det innebära att man får räkna med översvämning av mark, husgrunder och källare vart femte år. Detta är knappast acceptabelt. Ingen vill ha översvämning överhuvud taget. Försäkringsbolagen, som anlitas när skadan är ett faktum, är av uppenbara skäl föga imponerade över en sådan dimensioneringsfilosofi.

Ett annat synsätt är nödvändigt
Än mera tveksam blir teorin med återkomsttid när klimatet nu håller på att ändras. Under flera decennier på 1900-talet rådde tämligen stabila förhållanden, som gjorde att nämnda statistik ändå kunde användas. När vi, i samband med utredningar, under 1980-talet konstaterade att det enligt statistiken kommit två så kallade 100-årsregn under en treveckorsperiod på en och samma ort betraktade forskarvärlden detta först som ”felmätningar”. 

Nu vet vi ju att vi måste vänta oss extrema regnväder av en art och med en frekvens som vi tidigare inte sett i vårt land. När det faller 100-200 mm regn på några få timmar kommer dagvattenledningarna att överbelastas. Då kommer gator och andra lågstråk obevekligen att fungera som ”floder”. 

Man inser hur viktigt det är att det inte finns känslig bebyggelse i instängda lågpunkter. Här ser man också vikten av en genomtänkt stadsplan, som tar hänsyn till naturens topologiska och hydrogeologiska förutsättningar. Dessbättre har vi numera goda möjligheter att upptäcka potentiellt instängda områden genom att göra analyser med hjälp av dagens GIS-verktyg. Detta ger oss också underlag till att föreslå lösningar för att eliminera riskerna.

Att fundera över
Bilden nedan är avsedd att illustrera frågor som man måste ta ställning till när man funderar över hur avloppssystemet bör fungera.

dagvatten i spillvattennaetet

Exemplet i bilden visar en villa med källare. Spillvattnet från hushållet avleds till huvudledningen för spillvatten i gatan. Dagvatten från hustak och gata avleds direkt till dagvattenledning i gatan. Till spillvattenledningen ansluts även husgrundsdräneringen. Den här modellen är väldigt vanlig i våra samhällen.

Normalt räknar man med att detta fungerar bekymmersfritt. Regnvatten avleds till en dagvattenledning som klarar flödet utan uppdämning. Från husgrundsdräneringen förekommer inget eller helt obetydligt flöde. Det regn som faller på tomtytan tas upp av eventuell växtlighet eller perkolerar långsamt för att bilda grundvatten.

Vid mera extrema regn med hög intensitet klarar dagvattensystemet inte sin uppgift. Vatten däms upp på gatan, som då kommer att fungera som en ”flod” (bilden).

Om regnet fortsätter under längre tid med hög intensitet börjar även grönytorna att medverka till avrinningen. Avrinningsområdet och skaderisken ökas därmed dramatiskt. 

Skulle förhållandena vara sådana att vattenytan även kan stiga in över tomtmarken finns risk att vattnet kommer i direktkontakt med dräneringsskiktet vid husväggen. Då är risken för att även spillvattenledningen skall överbelastas överhängande. Man får en kortslutande strömning via dräneringssystemet. Det är sådant som kan hända inom ”instängda områden”.

Några slutsatser
• Det är väldigt viktigt att följa upp höjdsättningen. Instängda områden skall inte förekomma. Situationer med extrem nederbörd kommer förr eller senare.
• Man skall aldrig behöva riskera att vatten tränger upp bakvägen från dagvattenförande ledning till husgrunderna.
• Husgrundsdräneringarna skall inte utnyttjas för avvattning av större markområden. De är endast avsedda för att skydda byggnaden mot fuktskador.

I nästa blogginlägg kommer jag att behandla utredningar för att hitta åtgärder som minskar belastningen av regnvatten.
kent_90    /Kent Alm


2020-06-17