I idealfallet skulle man kanske kunna tro att dessa volymer borde vara ungefär desamma. I praktiken vet vi ju att detta aldrig är fallet. Spillvattennätet avleder inte enbart spillvatten utan tar också emot en hel del regnvatten och grundvatten. Omvänt används en viss del av vattenproduktion för bevattning eller försvinner via läckage.

Illustration av vattenbudget

Det vanliga är att andelen grundvatten är betydande och egentligen orimligt stor. Detta har sin grund i att man inte varit tillräckligt stringent i sitt systemtänkande. Detta blev uppenbart i samband med den kraftiga utbyggnaden av avloppsreningsverk under 1960- och 1970-talen. Kommunerna fick då stora statsbidrag för att bygga reningsverk. Samtidigt fick man krav på sig att efterhand koppla bort allt tillskottsvatten. Här sattes emellertid ambitionsnivån alldeles för lågt. Uppföljning saknas i stor utsträckning. Vi har därför kommit in i en situation där andelen tillskottsvatten årligen ligger i intervallet 20 - 50%.

Det säger sig självt att det är orimligt att hela tiden rena redan rent grundvatten. Man har tvingats att dimensionera reningsverken för onödigt stora flöden, vilket medför extrakostnader för såväl drift som för återkommande ombyggnader. Det är också så att reningsverken fungerar bäst vid konstanta förhållanden vad gäller såväl flöden som vattentemperaturer.

Det bör alltså tveklöst vara en mycket god affär att minska andelen tillskottsvatten. Exempel på hur detta ska gå till återkommer vi till i kommande inlägg. 

Våra VA-ledningsnät är livsviktiga i dagens samhälle. Dessa mycket omfattande och avancerade anläggningar får knappast den uppmärksamhet de förtjänar. Allmänheten ägnar dem inte någon tanke, förrän akuta problem uppstår.

Som VA-tekniker vet vi att vårt teknikområde är synnerligen omfattande och spännande och kräver kunskaper i sådant som ekologi, klimat, hydrologi, geologi, geoteknik, hydraulik, dynamik, vattenkemi, materiallära, mätteknik och stadsbyggnad. Ja, listan kan faktiskt göras ännu längre.